Tvillling konkurrens

Här hemma är det konkurrens på högsta nivå just nu. En fas?
Kommer Milo och kryper upp i famnen blir Mira vansinnig. Kommer emot mig och slänger sig ner i marken som en protest för att mammas famn inte längre är ledig.
Tar en av tvillingarna något som den andra inte ens leker med blir just den leksaker väldigt attraktiv just då och skriken här hemma är ett faktum, blir de riktigt arga börjar tar de huvudet och nockar den andra vart de kommer åt. Jag tror sällan vi har 5 minuters tysta pauser här hemma och det börjar bli plågsamt eftersom jag vill njuta av mina små glin mer än vad jag kan göra när de gallskriker mest hela tiden, jag tappar liksom lusten. Vi har gått iväg till lekplatser det sista, men det är en utmaning att jaga 3 barn och tillgodose deras behov. Häromdagen ramlade Olle av linbanan och jag fick lämna tvillingarna i en sandlåda 50 meter bort, springa och rycka upp Olle och springa med honom till sandlådan och trösta honom där. Den gången hade jag tur att tvillingarna satt kvar där de gjorde, annars är det popis att utforska området.

Om en vecka börjar Erik sin semester och vi står i valet och kvalet om de sista på huset ska göras klart nu på kvällstid eller i början på semestern i nästa vecka.

Om 6 veckor börjar tvillingarna skolas in på förskolan. Sen ska jag börja jobba och livet kommer aldrig mer bli vad det varit. Om detta är positivt eller negativt kan jag inte svara på fören jag står med facit i hand. Antagligen kommer jag att se på min tid med  barnen som mer dyrbar än vad jag känner att den är nu. De kanske kommer att stimuleras på ett sätt på förskolan som jag inte kan erbjuda dom hemma.

När folk kommer hit och ska umgås med bara mig och kidsen känns det oftast som det inte funkar. Jag räcker in till till en till. Önskan om att kunna umgås med folk är stor, önskan att vara mobil och kunna röra sig obehindrat utanför huset utan en skock skrikande / helt rymmande barn som utsätter sig själv för omedveten fara är stor. Missförstå mig rätt, jag önskar de funkade MED barnen, jag önskar mig absolut inte ett liv utan dom. Men tre små är ofta liiiiiite för mycket, utanför huset speciellt.
Hur kommer jag då känna inför deras uppväxt? Kan vi med 3 barn röra oss på restauranger? Åka på semester som en civiliserad familj? Någonsin kunna umgås med folk på ett ok sätt dagtid igen? Eller är det "upptaget" tills de inte längre bryr sig om oss?

Vi har tyckt att Olle är lite väl tjatig med sitt -"mamma titta - pappa vet du vad.. ibland går det i ett..
Erik kom hem igår efter att ha besök en vän med ett barn på 5 1/2 år, barnet satt i mamman knä och pockade konstant på hennes uppmärksamhet och en normal konversation funkade inte riktigt, varpå mamman vid ett flertal tillfällen bad om ursäkt. Vad har framtiden att erbjuda en pratsjuk mamma med inte mindre än tre barn? Vad ska jag ställa mig in på. Ska man snixsnacka gör man det på en AW eller en fika i stan utan ungar? Jag vill att det ska funka MED barn, eller begär jag för mkt?

JAG VILL JU BARA NJUTA!