Anna och jag har bott grannar innan, det var så vi lärde känna varandra. Vi bodde här lite längre bort i en hyreslänga bägge två, jag med min hund Ozzie och Anna med sin hund Wilma...var det inte massa mysigt tjejsnack uppkrupna under varsin filt med pepparkakor och glögg så var det te-kvällar eller vinkvällar. Vi var ganska många tjejer som bodde i huset som som umgicks, mer eller mindre dagligen. För mig var detta perfekt, Erik jobbade inom krogbranschen och även stundtals med taxi, med ohyggligt taskiga arbetstider som innebar att vi bara kunde umgås vid enstaka tillfällen, då helst dagtid.
Sen kom dagen när Erik och jag tog tag i vuxenlivet och köpte vårt första hus. Huset förde oss bort från stan och den där spontana sociala kontakten som bara vara några fotsteg iväg försvann. Jag blev ganska ensam och isolerad, hade dessutom 3 dagar innan flytten gick avslutat mina studier på högskolan, så den sociala kontakten jag byggt upp under mina år i Jönköping raserades totalt, folk flyttade hem igen. Dagen efter examination började mitt jobb som fritidspedagog . Jag kände att hela livet vändes upp och ner, verkligen!
Ett mörkt renoverings-ruckel till hus som låg isolerat på en kulle med en ganska öde industrilokal som närmsta granne, utan el och stundtals utan värme, påbörjade projekt både här och där, inga vänner i närheten, -25 grader några morgnar på rad, ett jobb att ta sig till.
Jag var van vid att vakna i en varm go lägenhet, gå ut och rasta Ozzie och träffa åtminstone en som jag kände på de upplysta gatorna på Torpa för att sedan gå och träffa mina vänner på högskolan, vaknade nu i ett mörkt vinterland, ensam, Erik var ju på jobbet sedan flera timmar tillbaka! Jag var glad om jag missade att sätta fötterna i någon av spikarna eller verktygen som låg framme i min färd genom huset på väg till nya jobbet där prestationsångest bara var förnamnet.
Nu när vi åter är tillbaka i stan, och Anna är återigen min granne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar